doing it oslostyle

Idag på jobbet så sa min jobbarkompis Marthe helt plötsligt, "Jag antar att vinterdepressionen är över nu?" och log. "Ja, du går ju runt och nynnar hela tiden."
Då slog det mig att, jo jag är nog ur den där deppiga perioden nu. Vet inte om jag skrev något om det, men för några veckor sen så var jag så otroligt nere, men jag visste inte riktigt varför. Jag och Marthe pratade om det då, och hon konstaterade att det var en sån tid helt enkelt. Det är en hemsk känsla att vara sådär deppig under en period. Man känner inte igen sig själv och man känner sig bara ensam för man kan inte riktigt sätta fingret på vad felet är och därför kan man inte uttrycka det för någon annan. Det måste isf vara en person som bara förstår. För mig var den personen tusentals mil bort för tillfället. Den helgen som var värst satt jag och drack vin varje kväll, grät och skrattade om vartannat (fast jag visste inte åt vad) och ville helst av allt gå ut och sätta mig i snön och kedjeröka (jag röker inte ens) så det inte skulle göra ont i kroppen längre.

Men till slut, och som i mitt fall utan att man riktigt märker det, så rinner det av en. Helt plötsligt går man runt på jobbet och gör såna där saker som man gör när man är lycklig. När jag mår bra så nynnar jag hela dagen lång utan att jag tänker på det. Som idag, när solen gjorde att det allt var lite vårkänslor i luften.