doing it oslostyle

Så jag ser att det fortfarande är några tappra personer som letar sig hit, imponerande. Ledsen för det (story of this blog's life).

Jag har bara inte riktigt vetat vad jag ska skriva. Eller jo, jag har velat blogga, det är bara det att jag inte velat blogga om ämnet som jag borde skriva om. Dagen jag skulle åka hem förra rundan, sist jag skrev alltså, fick vi beskedet som vi inte ville ha. Ni vet, man går igenom livet och vet om att man kommer mista vänner och familj på vägen, men inte på det sättet. Sånt som står i tidningarna, det händer inte någon man känner själv. Det händer på film. Och på en anonym rubrik.

Ju mer jag får reda på, ju mer orättvist och surrealistiskt blir det. Det gör ont att se vänner som stod henne närmre ha det ont. Men det är inte bara sorg längre, jag kan gå runt och le åt minnen numera. Som nu, det är tårar i ögonen men det är ett leende också, det känns skönt.

Detta känns antagligen ganska snurrigt, jag vet som sagt inte vad jag ska skriva, men jag kan inte inte skriva något.

Jag tror på att du har det bra och fridfullt nu Faiza. Vi saknar dig ♥